Idag, tisdagen den 24 juli 2012 kom det besked som de flesta väntat på. Milanos kanske största hjärta för sporten, Filippo Inzaghi har beslutat sig för att lägga sina svettiga Adidas på hyllan. Den italienska anfallaren som under sin karriär charmat så många, men även retat upp en hel del andra, kommer att lämna ett stort hål efter sig. Den har krönikan är en kärleksförklaring till en spelare som visade en passion som allt mer glänser med sin frånvaro i dagens fotboll.
För mig personligen var den här dagen väntad, men samtidigt något som man önskat sig skulle skjutas fram för evigt. Men stunden är kommen och jag, och en hel del andra fotbollsälskare, får helt enkelt acceptera att Filippo Inzaghi lägger av. Det var anfallarens passion och glädje till sporten som väckte mitt intresse till Italien, till Milano och till Rossoneri.
För det ska noteras att anfallaren, med förflutet i bland annat Juventus och Atalanta, var en anfallare som inte levde på sin styrka. Han är inte direkt heller en spektakulär spelare att se på i 90 minuter, men det var någonting extra med den här gamle räven. Han var känd för att alltid vara offside, i varje match, i varje anfall. En spelare som man aldrig kunde räkna med och som skapade oro i ett försvar, som troligtvis var både skickligare, smartare och starkare än den oberäkneliga anfallaren.
Vi kan dra ett exempel. Inför gruppspelsmatchen i Champions League var det bra en spelare som gav Real Madrids manager José Mourinho bendarr. Nej, det var inte Zlatan Ibrahimovic. Inte heller Clarence Seedorf, Thiago Silva eller Kevin-Prince Boateng. Det var den gamle, oberäkneliga och fotbollsälskande Filippo Inzaghi. Kanske visste portugisen vad som väntade, kanske var han bara lyckosam i gissandet om matchens utgång, men sanningen är att Filippo Inzaghi blev det spanska mästarlagets största mardröm.
Matchen slutade visserligen 2-2 efter en sen kvittering av Real Madrid, men innan hade en viss Filippo Inzaghi tagit sig in i den berömda zonen och visade den svenske anfallspartnern hur riktig fotboll utspelar sig. Visst ska förspelet lyftas, men han var på rätt ställe vid rätt tillfälle som så många gånger tidigare i sin karriär. Han nickade in mål, han sköt in mål, och han lämnade nästan Real Madrid i ruiner. Det var inte vacker, det var inte snyggt men det var vad jag kallar för fotbollspassion.
Min kärlek för den gamle, tekniskt frånvarande och ”offside-födde” spelaren uppkom främst i Champions League-slutspelet 2007. Visst var han en spelare av sitt egna slag innan dess, men i finalen var det Filippo Inzaghis avtryck som skrev sig in i Milans och fotbollens historieböcker. Ett riktigt skitmål, när han styrde in en frispark i slutet av den första halvleken, gav Milan ett ypperligt läge till revansch mot Liverpool, som straffade Milan två år tidigare.
I den andra halvleken var det så dags för ”Pippo” att stänga butiken i Champions League-finalen. Mittfältaren Kaká levererade en briljant passning till en fri Filippo Inzaghi, som skickligt rundade en utrusande Pepe Reina och rullade bollen retligt långsamt in i mål. Scenerna därefter är ren fotbollspassion, historia och en legend som sätter avtryck i en klubbs magnifika historik. Personligen är den triumfen mitt största fotbollsminne, min största kärlek och det är inte en slump att det är Filippo Inzaghis firande som är aktuellt som en kommande tatuering på kroppen.
Men den här legenden har nu lagt av, efter att han retligt fått sitta vid sidan och se spelare efter spelare gå före. Han är 38 år gammal och jag visste att det snart var dags. Ni visste att det snart var dags och han visste det själv med. Den otacksamma skadan från säsongen innan, gjorde det omöjligt för veteranen att på nytt konkurrera om speltiden, och just därför var det så vackert med den sista omgången i Serie A. När den 38-årige måltjuven böts in till San Siros jubel och fick avsluta som klubbens stora hjälte. Hans sista mål är redan klassiskt, men scenerna efteråt är ren fobollspassion.
Därför känner jag att det inte är mer än rätt att skriva den här krönikan om dig, Filippo Inzaghi. En spelare som har bjudit på så mycket och som kunde visa massiv glädje vid ett 4-0-mål mot Chievo. Det är något liknande jag vill ta efter från dig. Att vara glad för det lilla, även om det inte spelar någon stor roll i längden. En person som levde livet och njöt av varje sekund. En njutning som tillslut tog den gamle italienaren till toppen. En spelare som föddes offside, men med fotbollspassion som alltid var onside.
