0

Krönika: En fotbollshjälte av ett helt annat slag

Det finns gånger då jag har svårt för att tycka om världsfotbollen. När jag ser snorungar som Samir Nasri skälla ut en församlad fransk press, eller när jag läser om hur ännu en magnat till klubbledare ser sitt ”engagemang” inom fotbollen som en ren och skär investering. Just i de lägena har jag svårt att förlika mig med att det är just den här sporten som jag förälskat mig i.

Jag har även ofantligt svårt med det fusk som skickliga yrkesmän med mångmiljonlöner ägnar sig åt på planen, med filmningar, maniska påverkanskampanjer på domare och annat otyg.

Världen är skev och i den allt större och allt snabbare fotbollsindustrin så suddas människan och dess värde ut och ersätts av siffror i form av intäkter på matchtröjeförsäljningar, guidade stadionturer och skenande reklam och TV-avtal.

Fotbollen är en skoningslöst hård värld där det gäller att ta sig fram, inte sällan på andras bekostnad, och i min värld lägger det allt som oftast en svart hinna över det vackra ljus som en perfekt glidtackling eller en vacker krossboll kan ge.

Finns det inget ljus då? Finns det inte utrymme för tolerans, lojalitet, empati och gemenskap? Jodå! Det tydligaste exemplet just nu har sina rötter i den lilla spanska byn La Pobla de Segur.

Det finns olika typer av hjältar. Såväl inom livet som inom fotbollen. En hjälte kan vara en spelare som avgör en EM-final, som räddar den avgörande straffen i en EM-kvartsfinal, eller en spelare som gör det avgörande målet så att våra lokala hjältar i division-fyra laget klarar sitt kontrakt.

Många är de hjältarna som på ett eller annat sätt vill slå mynt av sin hjältestatus och på olika sätt skaffa fördelar av dessa, inte sällan påhejad av en pengagniden agent i vars ögon det står 10%.

Sedan finns det de hjältarna som verkar i det tysta. Som utför hjältemodiga insatser på planen, men som också ser sig själv som en del av något större, ett sammanhang där det inte bara handlar om att sko sig själv, utan om att visa gott föredöme, empati och att kunna förstå att det vi lämnar efter oss är det som definierar vår kommande generation.

Det finns någon om tycker det är dags att stanna upp och se fotbollen för vad den är, de grundvärden som vi som älskar fotboll vill att den ska förmedla, nämligen gemenskap, solidaritet och vi-känsla. Hans namn? Carles Puyol.

La Pobla de Segur är en liten oansenlig by i norra Spanien som har en population på något över 3000 invånare. 1978 föddes den katalanske fotbollshjälten Carles Puyol i La Pobla de Segur.

I skuggan av Franco som gått bort några år tidigare och den katalanska kampen för frihet mot den fascistiska övermakten så växte Puyol upp med känslan av att stå upp för vad som är ditt, men att också dela med dig av vad som är ditt. Ur små sammanhang växer det stora hjältar och Puyol har genom sitt sätt att vara alltid varit en av de finaste ambassadörerna för den sport vi alla tagit till våra hjärtan. Då stora åthävor aldrig varit Puyols modell så har var och en själv fått upptäcka Puyol, och lära sig uppskatta honom för den han är och har varit. Genom att tala med handlingar istället för ord så har han blivit den som den spanska fotbollen kunnat luta sig mot även innan de exempellösa framgångar man nu åtnjuter.

I den lilla byn La Pobla de Segur föddes och växte mamman till den nu så tragiskt bortgångne Miki Roque upp. Ur detta slumpartade sammanträffande föddes en saga som är lika vacker som den är tragisk.

När Roque, efter att ha tvingats dra sig tillbaka från fotbollen för att påbörja behandling på Dexeus Clinic i Barcelona, lärde känna Carles Puyol uppstod en direkt vänskap, ett starkt band. Utan att egentligen ha mer gemensamt än fotbollen och sina rötter så tog Barcakaptenen den kämpande 23-åringen till sitt hjärta och blev hans stöd under den sista svåra tiden.

Redan innan media och därmed den stora fotbollsvärlden fick nys om de båda katalanernas vänskap hade Puyol redan bestämt sig. Han betalade för Roques vård på Dexeus Clinic. Det är i såna lägen som man fortfarande känner tron på fotbollen och vad den kan ge oss.

Utan att blinka och att begära det minsta i motprestation så stod Puyol för behandlingen, trots att det, enligt uppgifter till spanska medier, rörde sig om sådana kostnader som Roques klubb Real Betis inte kunde stå för. Då kan alla gnidna och halvdana lirare som ska visa företagsmärkta kalsonglinningar slänga sig i väggen i min bok.

Att lära av Puyol, att vara ödmjuk för den förmåga som du fått och de rikedomar som det ger dig blir den läxa som vi efter EM unisont delar ut till våra älskade världsstjärnor. För även om de ger oss mycket glädjestunder på banan så har de flesta ett och annat att lära sig om livet.

Kan vi komma dithän att alla fotbollsstjärnor lär sig denna läxa och verkar som Puyol? Naturligtvis inte. Men kan vi komma en liten bit på vägen har fotbollen gjort ett jobb som är betydligt viktigare än pokaler och reklamkontrakt.

Där är det inte bara klubbledare,spelare och media som har ett ansvar, utan där har även du och jag ett ansvar. Vi som är gräsrötterna inom fotbollsvärlden, fansen som följer våra lag i vått och torrt och som älskar våra lag och att följa fotbollen i världen och den lycka den ger. Varje gång vi spyr galla över en spelare vi tycker är värdelös eller en domare som inte förtjänar att se dagens ljus så späder vi på den intolerans som tyvärr ofta får ta överhanden.

Som ni hör har jag emellanåt fortfarande ganska svårt för hur världsfotbollen formar girighet och intolerans. Men när jag läser och hör om människor som Carles Puyol kan jag bara le och tro på framtiden.

 

Jon Lidberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *