Utdöd totalfotboll, vissna tulpaner och otajmade väderkvarnar. Rinus Michels, den holländska fotbollens andlige och reelle fader har mest troligt roterat flera varv i sin grav under den här turneringen. Där vi förväntat oss stordåd av turneringens kanske bästa offensiva besättning har vi endast mötts av ett trött och osynkat lag som snarare har bestått av 11 individualister än en samtrimmad lagenhet. En trupp som har haft alla förutsättningar att spela som en finstämd Steinwayflygel har kommit helt utan noter till mästerskapet, och när varje enskild spelare kört på gehör så har kompositionen nästan brakat samman och nu måste”oranje” kavla upp ärmarna rejält om de ska ta sig vidare i turneringen.
Tiden går och vi med den. Strömningar kommer och går och kontrasterna rör sig i oregelbundna tidscykler, i vilken bransch, eller vilket gebit, man än pratar om.
1974 utspelade sig världsmästerskapet i Västtyskland. Ett Västtyskland som trots sin unga ålder fotbollsmässigt bar på ruggiga meriter, som t.ex VM-silver 1966, VM-brons 1970 och EM-guld 1972 Man var dock en nation märkt av krigets efterdyningar och oroligheter i studentkretsar som bl.a ledde till terrorarganisationen Baader-Meinhofs härjningar under det sena 60 och det tidiga 70-talet.
Det allerstädes närvarande terrorhotet var en av anledningarna att världsmästerskapet fick omgärdas av rigorösa säkerhetsarrangemang och bl.a så fick västtyskarna själva bo under bunkerliknande förhållanden. Förutsättningarna runt omkring den tyska truppen den gången förde med sig även en inre oro. Spelarna var inte överens med förbundet om ersättningarna och det höll på att sluta i strejk. Två olika fraktioner, en från Bayern München och en från Borussia Mönchengladbach hade svårt att dra jämnt.
Det var i dessa motsättningar och svårigheter som tyskarna fann sin energi och sin bensin till att genomföra spelmässigt maskinmässiga turneringar. I just hemma-VM:et så ledde det hela vägen till guld.
Sätter man det i relation till dåtidens Holland så var motsatserna diametrala. Spelarna var ett glatt och sorglöst gäng, om än något påverkade av storstjärnan Johan Cruyffs obestridliga stjärnstatus. Man spelade, anförda av Ajaxprofessorn Rinus Michels, en fotboll som fick namnet totalfotboll. Alla anföll och alla försvarade. När det väl gällde så hade man dock inte den mentala hårdhet som behövdes och man förlorade finalen mot just Västtyskland med 2-1.
38 år senare är rollerna ombytta. Holland är, trots ett lysande spelarmaterial, en ganska otymplig maskin som trots final i senaste mästerskapet blev ganska utskällda för en ganska destruktiv och brutal spelstil. Tyskarna å andra sidan har blivit en mångfacetterad, multietnisk smältdegel som imponerar med ett rappt och flärdfullt spel, lite som dagens motsvarighet till Hollands sjuttiotalslag.
I aftonens match stod i princip turneringen på spel för Holland. Detta Holland som, trots stort bollinnehav, gjorde en ganska slät figur mot Danmark.
Bert Van Maarwijk mönstrade samma elva som mot Danmark och med den offensiva kvartetten Robben-Sneijder-Afellay och Van Persie så var det meningen att han skulle ställa en allvarlig fråga till den tyska backlinjen med Mats Hummels i spetsen.
Hur det gick med frågan? Jo, Holger Badstuber skallade ihop med sin lagkamrat från Bayern München, Arjen Robben. Robben började blöda ganska ymnigt. Hur reagerade Badstuber? Jo, han joggade därifrån som om inget hade hänt medan Robben fick ta sig ut för att få en omgång av den beryktade ”häftapparaten”. Det var lite ”we take no prisoners”-stuk över Badstubers reaktion och även det en del i ett Jogi Lööw-regisserat spel som Van Maarwijk för sent hittade motmedel mot.
När det gäller laguttagningen så kan man egentligen bara ställa upp ett enda kraftigt frågetecken och det gäller Barcelonayttern Ibrahim Afellay som i princip helt saknar matchträning från säsongen och att då sätta rutinerade och offensiva pjäser som Van der Vart, Kuyt och Huntelaar på bänken.
Var någonstans låg skillnaden då? Ja, inte ligger det någon större skillnad i spelarkvalitet spelare för spelare. Men oj vilken skillnad i hur man agerar som lag. Den totalfotboll som Holland ägnade decennier åt att bygga upp har man nu successivt monterat ner. Varje lagdel spelar för sig. Den offensiva trean, tillsammans med Van Persie agerar helt isolerat i anfallsspelet och mot ett så samtrimmat block som Bayern München +Hummels så duger det helt enkelt inte.
Den stora skillnaden ligger på två ställen i min mening.
- 1. Tysklands backlinje är betydligt mer samtrimmad än den holländska och man erbjuder alternativ offensivt och i det gemensamma lagarbetet som inte den holländska är i närheten av.
- 2. Det som är den överlägset största skillnaden mellan lagen ligger på det defensiva mittfältet. Där Van Maarwijk ställer upp med två strikt destruktiva spelare i pitbullterriern De Jong och svärsonen Van Bommel, så spelar Jogi Lööw med två konstruktiva och på många sätt majestätiska mittfältare i Schweinsteiger och Sami Khedira.
Var ska Van Maarwijks Holland ta vägen nu är frågan? Man har en matematiskt teoretisk chans att klara sig kvar i turneringen, vilket är högst sällsynt när man startat med två förluster. Om man besegrar Portugal med två mål samtidigt som Tyskland slår Danmark så krånglar man faktiskt sig till kvartsfinal med en vinst och två förluster.
Man kan diskutera fram och tillbaka om vilket lag i gruppen som är värda att ta kvartsfinalplatsen bredvid Tyskland. Men om man för en stund sätter den holländska fotbollsframtiden under lupp så är det tveksamt om det är positivt för Holland att gå vidare för att sen slås ut av ett offensivt speedat och bollsäkert Ryssland. Skulle så ske så finns det ju en risk att Van Maarwijk får lov att sitta kvar och det känns som att det är läge för den holländska landslagsfotbollen att gå tillbaka till de Michelska rötterna och åter bli de där vackra förlorarna vi lärt oss att älska.
Hollands debacle till trots, dagens stora förlorare i mästerskapet är den danske strikern Niklas Bendtner. Att vända underläge 0-2 mot Portugal till 2-2 höll på att göra den otymplige dansken till stor nationalhjälte. Den 27-årige yttern Varela frälste dock portugiserna med en veritabel vänsterslägga 10 minuter före slutsignalen.
Danmark som hade satt sig själv i förarsätet om 2-2 hade stått sig får nu svårt att ta sig till kvartsfinal eftersom jag har svårt att se dem röra ett maskinmässigt tyskt lag. Detta är i ett större perspektiv dock ingen katastrof eftersom i princip ingen trodde att Morten Olsens mannar skulle ha chansen att av egen kraft ta sig till kvartsfinal inför den sista omgången.
Matchen mellan Portugal och Holland kommer att bi en riktig rysare och om man ser till de möten man haft i mästerskap under 2000-talet varit tuffa, på gränsen till brutala matcher.
Mitt grundstips blir att Portugal, som inledde turneringen med förlust, tar sig till kvartsfinal. Dels för att Ronaldo är turneringens största sparkapital och att jag, som i grund och botten är en obotlig romantiker, vill ha tillbaka de sorglösa, vackra förlorarna som jag som liten pojke förälskade mig i. Det får jag den dagen som Holland tar ut en ny riktning utan Van Maarwijk.
Till dess får jag nöja mig med dagens totalfotbollslag, Jogis boys.
